Ordning och reda

Visst låter det tråkigt ?

Men när man ska förvalta gemensamma resurser måste det få lov att vara förutsägbart och hålla sig inom ramar och regler.

Vilhelmina kommun har under en längre tid varit utsatt för vidlyftiga ekonomiska experiment, som helt förutsägbart resulterar i raserat förtroende.  Oklara beslut som vilar på slarvigt genomförda beredningar och dokumenterat via erbarmligt andefattig protokollföring, ger sammantaget en bild av inkompetens på flera olika nivåer.

Kombinerar man sedan detta med en upplösning av ansvarsgränserna, där lokalpolitikerna i majoritetsyran glömmer bort att respektera ordergivningsvägarna och själva klampar in och försöker direktstyra förvalningspersonalen, då skapas en osäkerhet som verkar förlamande och otryggheten slukar den skaparkraft och initiativförmåga som så väl behövs i den situation vi nu har blivit försatta i.

Det är absolut nödvändigt att under nästa mandatperiod genomföra ett antal genomgripande förändringar:

1. Periodisera budgeten och inför reskontrabokföring, så att i kommunstyrelsen i varje enskilt ögonblick har full kontroll på upplupna kostnader och när som helst kan ta ut en resultatöversikt som beskriver dagsläget.

2. Begreppet kostnadsstyrning måste ges en konkret och handfast innebörd för alla förvaltningschefer.

3. Förvaltningens tjänstemannaskap måste klargöras från vem de tar sina order och densamme till vilken de avlämnar sina rapporter, utan att behöva bekymra sig om olika politikers gottfinnande. Initiativkraft ska uppmuntras och belönas när det ger resultat.  Det kontinuerliga omstruktureringsarbetet ska ha tydliga mål och ingen ska behöva uppfatta omplaceringar som varande godtyckliga.

4. Öppenhet och transparans ska utgöra grundtemat i alla sammanhang där inte sekretess måste råda för att skydda tredje person.

Dessa fyra olika steg ser jag som min personliga uppgift att samverka för att uppnå. Mycket annat behövs dessutom och därför är det nödvändigt att vi verkar som ett lag där olika kompetenser tas till vara. Var och en av de som deltar bör tydligt deklarera vari dennes kunskaper bäst tas till nytta och utifrån detta bör arbetsorganisationen anpassas.

Det tog 30 år att vakna !

I Sverige har självmord ansetts så skamligt att det varit tabu att ens tala om det.

Men det går inte att blunda för att 3 gånger fler tar sitt eget liv än numerären som dör i trafiken varje år. Snittet ligger runt 1500 självmord /år.  Och då är inte mörkertalet inräknat, då de som väljer att köra frontalt mot en lastbil räknas som trafikoffer.

Ändå satsas miljader årligen för att uppfylla den s.k. nollvisionen för trafikdöden, medan inget alls har gjorts för suicidprevention.

Men nu äntligen har regeringen beslutat att tillskapa en helt ny myndighet som ska samordna all kunskap och resurser för att förebygga självmord. Alldeles för sent givetvis, men bra att någonting äntligen görs.

Brölandes högtid

Nog har jag mer än en gång förundrats över varför det i alla svenska nyhetsprogram sker en så märklig prioritering ?

Världspåverkande händelser som krig, svält eller tekniska och medicinska genombrott får tillsammans inte mer tid än sportresultaten.

Enligt all rimlig logik borde därmed idrottsprestationer ha lika stort värde att känna till som alla andra nyheter tillsammans.

Under ett fotbolls-VM släpps alla tyglar och brölandet och de meningsläsa eftersnacket blommar ut till en världsomspännande företeelse, där patriarkatets sämstasidor inte bara tillåts total frihet, utan till och med frammanas genom de evinnerliga analyserna i alla media.

Tänk om man kunde få höra liknande fördjupande journalistik inför några av alla de andra nyheterna?

Storsamhällets kolonialmaktsliknande utsugning av Norrland vore en sådan frågajag gärna skulle se en fördjupad analys kring.  Utan ett enda bröl, tack !

Datorrelationer

Någon form av förhållande till cybervärlden har vi väl lite till mans ?
Själv känner jag mig obekväm med att bli helt personlig på webben:
Därför blir jag lika förbryllad varje gång jag läser hur någon lämnar ut sitt innersta rakt ut i offentligheten.
Samtidigt som jag störs och blir lite äcklad av att jag känner mig som en ofrivillig fluktare när jag halkar in på de riktigt intima berättelserna, så måste jag erkänna att jag beundrar de som så oförblommerat litar till andras ärlighet.

Men mitt analytiska sinne får ingen ro förrän jag förstått orsakerna bakom detta, i mitt tycke utlämnande av sitt innersta?
Är det ett utslag av ensamhetens desperation när man helt struntar i hur personliga uppgifter sprids och nyttjas ?
VIsserligen tillhör jag den melankoliska gruppen som från tid till annan känner mig som vore jag från en helt annan planet, men därifrån till att klä av sin själ helt offentligt förefaller ett orimligt steg att ta.

Kanske är det bara så att jag har halkat efter tiden och är omodern och inte förstår fördelarna med att vara blottad in i det innersta av personligheten ?

 

 

 

Amerikanisering av svenskan

Nog störs jag tillräckligt av att allt fler tycks ha svårt för att hålla isär olika kasus .
Speciellt vad gäller pronomina.
Men när TV:s översättare inte heller klarar av den enklaste svenskan, börjar man undra vart skolans språkundervisning är på väg ?
Att översätta "He i s trying to blackmail me" till svenska uttryckt som "Han försöker pressa ut mig" !, då tycker man någon borde vakna.
 

Verkligen en Berguv!

När min kära sambo i maj förklarade att hon sett en jättestor fågel som såg ut som en uggla, misst'nkte jag på hennes beskrivning att det varit en fjällvråk hon sett.
Hennes beskrivning passade bättre in på en berguv, men mitt tvivel tog överhand.
Men idag förstår jag att det verkligen var en berguv hon såg.
På samma plats som hon angivit kunde jag idag med egna ögon konstatera att vi har minst en st uv i Vilhelmina, mig själv förutom :).

En upplevelse lite utöver det vanliga och jag blir så barnsligt glad, som barn på julafton.

Så länge det finns onda människor som stjäl ägg och ungar, tänker jag inte berätta var platsen för observationerna är belägen !
 

Politikerskolan 10

Politikerförrakt och väljarförrakt:   Mandatmodellen började på allvar diskuteras i USA på 1950-talet. Debatten kring modellen gällde de amerikanska partiernas oförmåga att presentera tydliga och sammanhållna politiska alternativ. Mandatmodellen står inför ett antal problem som behöver belysas. Modellen är skenbart enkel. Vi röstar på dem som tycker som vi, och de uppfyller sina vallöften. Uttryckt med andra ord så ställer mandatmodellen krav på både väljare och folkets representanter. De som eftersträvar att bli valda måste vara tydliga och ärliga och presentera sina syften utifrån folkets intresse och undertrycka sina egna egoistiska strävanden. Av väljaren krävs att denne verkligen sätter sig in i de olika erbjudanden som presenteras och bildar sig en klar bild av varje partis program.   Den amerikanske statsvetaren Roy Pierce har gjort en jämförande studie i fem olika länder varav Sverige var ett av dessa. Pierce har gått på djupet av varje svenskt parti och deras respektive program. Han har dessutom mätt partiprogrammens legitimitet genom att jämföra dessa med vad partiföreträdarna enskilt anser i olika sakfrågor. (Pierce 1999:13-15) Här finns den första diskrepansen. De olika politiska eliternas genomsnittliga åsikter skiljer sig från partiprogrammens på ett antal väsentliga punkter. Pierce drar i sin analys slutsatsen att väljarna i stort är relativt okunniga om både partiprogrammen och de politiska eliternas genomsnittsåsikter. Han drar slutsatsen att en stor del av väljarna har åsikter som egentligen ligger närmare ett annat parti än det de faktiskt röstade på. I Sverige röstade enligt Pierce endast var 4:e väljare på det parti vars representerade åsikter låg närmast deras egna! Vidare hade de svenska väljarna i genomsnitt endast två sakfrågor gemensamt med det parti de röstade på i valet 1988. (Pierce 1999:18, 26).   Resultatet blir naturligtvis gärna missnöje, när det parti man röstade på genomför den politik som inte väljaren gjort sig tillräckligt bekant med. Kan vi här skönja huvudorsaken till det omtalade politikerförraktet? Väljarna är helt enkelt för okunniga när de går till valurnorna. På senare tid har även ett annat missnöje gjort sig märkbart. Partiföreträdare känner att väljarna uppvisar otacksamhet när de själva gjort sitt bästa för att realisera de löften de utställt, men som inte väljarkåren uppfattat tillräckligt tydligt för att ansluta sin röst till rätt parti. Vi kan kanske börja tala om väljarförrakt. Uttryck som <röstboskap> inrymmer en nedlåtande inställning gentemot den okunnige eller osäkre väljaren, som ändå lojalt följer en utstakad partilinje, oavsett hur denna förändras.   För den lokala kommundemokratin kunde kanhända bättre resultat uppnås om man helt enkelt lämnade partipolitiken och övergick till personval rakt över hela linjen. Det vore möjligen lättare att finna förtroende för enskilda personer där åsiktstydligheten kan framträda betydligt mer distinkt, än vad som är möjligt att utläsa av partiföreträdaren genomsnittliga inställning. De flesta väljare torde sakna tillräcklig personkännedom för att kunna bilda sig uppfattning om de genomsnittliga åsikterna bland alla de som finns listade på partiernas valsedlar. Då vore det troligen enklare att rösta på en tre, fyra personer man känner tämligen väl och vars uppfattning man delar.  

Politikerskolan 9

Eftersom EU bygger på koncensuspolitik blir det mycket svårt att utkräva ansvar från den enskilde ministern i ministerrådet, liksom det blir hart när omöjligt att utröna vem som bidragit med vad i de förhandlingsbeslut som parlamentarikerna medverkat i. Enligt regeringsformen skall Sveriges riksdag fatta beslut som regeringen skall verkställa. Riksdagen fungerar som kontrollorgan över regeringen. Men hur ska riksdagen kunna besluta över regeringens insatser inom EU:s beslutsorgan, när dessa hela tiden arbetar via förhandlingar? Den enskilde ministern kan knappast avkrävas ansvar för något denne inte kunnat påverka annat än via förhandlingar.   Riksdagens roll förvandlas därigenom till att antingen bifalla redan fattade beslut eller obstruera mot dessa, något som svårligen låter sig göras utan att detta kommer att betraktas som fördragsbrott. Hur skulle riksdagens förkastande av beslut fattade inom EU:s ram kunna ske, utan att detta samtidigt får långtgående konsekvenser för vårt medlemskap?   Resultatet blir att riksdagens makt beskärs medan partimakten stärks genom EU:medlemskapet. Partierna grupperar sig i EU:parlamentet och därigenom kan partipolitiken vinna kraft på den överstatliga nivån medan nationella parlamentet – riksdagen tappar i betydelse.   Vi kan tala om tre olika delar av den demokratiska makten: a)     Valdemokrati är den makt som medborgarna tilldelats för att, via rösträttens utövande belöna de som utlovar åtgärder i framtiden som väljaren finner goda. Samtidigt fungerar valsedeln som bestraffning för de som misshagat väljaren, vilka inte längre kan påräkna nytt förtroende. b)     Medbestämmandedemokrati innebär att medborgaren genom olika beställarorgan eller kommundelsnämnder eller andra organ kan framföra sina åsikter även mellan valen. Medborgaren kan via olika konstellationer påverka genom motioner eller remissförfaranden. c)      Samtalsdemokrati innebär att man håller öppna kanaler mellan väljare och representanter för att kloka argument ständigt ska kunna finna sin väg in i de beslutande organen.   När det gäller nuvarande organisation inom den Europeiska Unionen, saknar alla tre formerna av demokratiskt maktutövande den distinkta form som vi varit vana vid inom den nationella politiken. Konfliktpolitik och konkurrenspolitik skapar tydliga förutsättningar för väljaren att ta ställning till, medan koncensuspolitik och förhandlingspolitik minskar tydligheten i valsituationen. Medbestämmardemokratin är i stort sett obefintlig inom EU:s nuvarande beslutsprocesser. Samtalsdemokratin finns men bygger på tillgång till kommissionärernas och parlamentarikernas begränsade tid. Lobbying har utvecklats till en betydelsefull verksamhet, till vilken endast kapitalstarka enskilda och företag har tillgång. Slutsatsen blir att för den enskilde väljaren har nuvarande konstellation inom EU fört demokratin bort från de representerade men närmare kapitalstarka särintressen.